FORNYRDISLAG

KIRIS VERSMÅTTSKOLA

Skaldekonsten har en central roll i Kaninhjärta. Varje nytt kapitel ackompanjeras nämligen av en dikt, och denna dikt är inte bara påhittad hipp som happ, utan den är komponerad enligt ett visst versmått, ett versmått kallat fornyrdislag. Fornyrdislag (forn-ords-lag) är ett fornnordiskt versmått som vida användes för den muntliga skaldetraditionen, och den återfinns till exempel i den poetiska Eddans dikter.

Låt mig då berätta versmåttets regler: fornyrdislag är ett versmått som rimmar, men rimmet sker med alliteration, eller stavrim, vilket inte är den typ av rim du kanske är van vid. Det betyder att i detta fall rimmar inte “mycket” med “smycke”. Däremot rimmar “mycket” med “må”, tack vare att de delar begynnelsebokstav.

Ofta skrivs fornyrdislag i strofer om 8 rader, och raderna rimmar parvis — så rad 1 och 2 rimmar med varandra, och så vidare. Det finns oftast två betonade stavelser i varje rad, men antalet obetonade stavelser kan variera fritt. Oftast är det en huvudstav i rad 2 som rimmas med två stöttor i raden före, som:

Ej mycket må du
en man ge!

Nu till det luriga — om begynnelsebokstaven i rimmet är en konsonant, så rimmas de som ovan, med samma ljud. Men! Är det istället en vokal som börjar ordet, så rimmar de på ett annat vokalljud — vilket som helst, så länge det inte är detsamma! Exempelvis:

Stig arla upp,
egga dina drängar!

Man kan även rimma på sammansatta ord, så det är inte alltid det första ljudet i varje ord man ska rimma på. Och, det är ljuden som ska rimma, och inte nödvändigtvis bokstäverna.

Här kommer ett exempel ur Kaninhjärta, där de rimmande stavelserna är markerade (rim i fetstil, betonad stavelse kursiv):

Är det ditt öde,
du, Ulvs enda dotter?
Att hämnas så han,
som haft din far ihjäl,
att söka de svar som
stelnat i tjälen,
att lämna det lugn
som Lyckorna är.

Nu till ett bonus-avsnitt om Kaninhjärtas, i brist på vedertagen benämning, fornyrdiskrans .

Boken består av 41 kapitel som alla åtföljs av en åttaradig strof på fornyrdislag, och, dikterna är förstås skrivna av mig, Kiri, berättelsens skald, och de utvecklas och tar form i takt med berättelsen. Det som dock är speciellt med just Kaninhjärtas dikter är att varje ny dikt börjar med den sista raden i dikten före, ja, det är inget du ser i fornyrdislag vanligtvis, utan ett formmässigt initiativ från mitt håll.

Och hör här: i slutet knyts de ihop till en enda dikt, som byggs upp av den sista raden i alla 41 dikter, fortfarande parvis rimmade, och som (förhoppningsvis) ger en mening, ett avslut till de 41 föregående dikterna. Så till slut, vävs allt ihop. Som en diktkrans. Eller, som en världsorm.